Vi håller andan.

Vi vågar knappast andas, kan det vara så?
För ungefär två år sen så fick River sin epilepsidiagnos vi hade anat att det var så men vågade ändå hoppas på att han inte skulle få ännu en kråka i journalen. Sen vår dr underbar bekräftade att det sprakade ordentligt så har det varit en nedåtgående spiral där ep:n har utvecklats blivit värre och värre. Monoterapi glömde vi snabbt och medicin nummer två sattes in men med tröstande ord från läkaren om att vi ska se till att han blir anfallsfri och det är endast en minimalprocent som behöver två eller fler mediciner och endast några få som inte svarar alls på medicinering.

För snart en vecka sen klev en ny flaska in i vårt kylskåp, hatade mediciner som är så livsnödvändiga. Vill inte men inser att det är nödvändigt att biverkningar är en del av framtiden. Under denna vecka har det blivit en hatkärlek till de dropparna. Två små mililiter har gett oss tillbaks en strålande glad kille som inte försvinner in i ep-land när klockan har tickat förbi lunch.

Koncentrationen är på väg tillbaks, aptiten är på topp, inte ett endaste litet blipp på en vecka efter två år av en oerhört påverkad kille som sällan varit på topp så vågar vi knappt andas. Vi räknar med bakslag men vågar ändå hoppas att ep:n nu är under kontroll och anfallen kommer vara betydligt mer sällsynta.

Vi håller andan och njuter av framstegen, på en vecka har det hänt mer med kommunikationen än det gjort på nästan två år. River har från att ha varit en fena på att blissa och gjort enorma framsteg under de senaste åren slutit sig fastnat i samma mönster inlärningen har varit oerhört långsam till att den senaste veckan ha på allvar börjat intressera sig för bokstäverna och symbolerna igen gått från sin minimala karta som bara innehåller det allra nödvändigaste till att börja aktivt söka på den stora standard blisskartan och återigen börjat få ihop flerordsmeningar.

Ska även jubla försiktigt att efter lite mer än åtta veckors feber så har vi nog svaret på den gåtan. Mykoplasma som nu efter en veckas antibiotikakur börjar ge vika och termometern visar återigen stadigt under 37,5.

Nu sa vi andas njuta av att hela familjen återigen kan göra saker, att inte behöva lämna en febrig krampig kille hemma så fort vi ska iväg på minsta lilla. Jag trodde aldrig jag skule yttra de här för vinter är fantastisk men för Rivers skull önskar jag att våren kommer fort så vi kan sänka garden lite och inte oroa oss för fler infektioner. Utevistelse med sol på näsan skulle göra honom gott just nu. Och de där kramperna hoppas vi håller sig på behörigt avstånd.