September

De flesta med ungar som är inskrivna på habiliteringen vet att september är en hektisk månad, kallelserna duggar tätt och alla både på hab och de samordnade vårdinsatserna vill träffa våra barn. För oss har denna september varit extra fullspäckad då vi även har haft ett byte av assistansbolag men nu hoppas vi kunna pusta ut en stund innan nästa stora projekt är i antågande. Höstens mest skrämmande och nödvändiga händelse närmar sig, en höftoperation då Rivers vänstra höft som är helt ur led ska rekonstrueras och den andra som är ordentligt på glid ska förmodligen också få sig en justering.

Att lägga sin son under kniven för en stor skelettoperation känns oerhört jobbigt men vi biter ihop och vet att resultatet kommer betyda oerhört mycket för honom. Han kommer ha en lång väg tillbaks innan han återigen obehindrat kan gå i sina hjälpmedel men det är en så viktig del av hans liv att få bibehålla funktion och vara självständig genom att kunna förflytta sig de få cm själv. Nu väntar vi bara på samtalet..det kan komma när som helst och då kastas vårt liv omkull precis som så många gånger förrut och vi flyttar in på sjukhuset.

För att åter knyta an till september månad så har det hänt mycket roligt också mellan alla besök eller tom vid ett besök då River bestämde sig för att visa sina dolda talanger. En mycket förvånad mamma som med tårar i ögonen beskådar sin fantastiske lille kille som tar sats med hela kroppen och ställer sig upp själv. Vilken känsla detta var för honom och tack vare helt rätt förutsättningar så lyckades han med stöd ställa sig upp och balansera sig själv under hela minuten innan tonusväxlingarna gjorde hela kroppen till spaghetti och mammas arm fick bli ett bekant stöd.

Anfallsfri har ungen också varit en hel månad och vilken skillnad det är. Tyvärr har han nu mer aktivitet efter attha åkt på ngt virus.

Totalt sett så kan vi nog konstatera att september ändå var en bra månad och vi hoppas på många fler..